Jovis Vecko-Målarkurser och Målarkurser – Recensioner

Jag känner mig lycklig!
Tack för att ni finns. Tack för det vi har fått vara med om.
Sigrun

Skickat från min iPhone

31 maj 2015 kl. 12:07 skrev jovis(snabela)mickansandelin(punkt)se

Välkommen hem alla! Skönt att åka bort – skönt att komma hem… Tack för en oförglömlig vecka. Kanske den bästa målarkursen – EVER!;) Lägger upp alla bilderna och skickar länk senare. Mickan och jag åker nu in på en utställning  i Stockholm. På allmän begäran kommer här adresserna till hela gruppen och maillistan.

Isn´t it nice when things just work
Allt går enligt planen…. Äventyret fortsätter… som min gamle danslärare sade….
(hört precis nyss från Mickan i badrummet: Snart klar. Jag skall bara spreja lite till…;) 😉

MINNESGLÄNTOR

Hej alla!

Då har man börjat landa och den mentala “jetlaggen” börjar klinga av.
Det var “a very happy week”, och jag har aldrig varit med om en så all-sjungande grupp –
intensivt med många intryck och upplevelser av olika slag.
Skönt att resa bort… en magisk intensiv vecka – och skönt att komma hem.
Förhoppningsvis lever upplevelserna kvar i minnets kalejdoskopiska mareld där allting blandas i reminiscensernas kölvatten – i nya spännande mönster och meandrar – lysande som eldflugor … i natten…

MINNESGLÄNTOR…

Det första som kommer till mig var när jag gick in i badrummet – efter sista kvällen –
vi körde Hej Jude och många andra – och hörde Ann och Eva sjunga “Where have all the flowers gone” nere på gården.
Det var som en magisk smurf-älve-afton med några mycket glada och nöjda smurfar sjungandes i natten…
Mycket magiskt… i glatt mod – med eldflugor och stjärnhimmel och allting…;)

Det andra som kommer till mig var den första kvällen – allting var nytt och mystiskt i den vackra trädgården…
Robert och jag sitter i den vackra lysande poolen i natten… han hade fått en hembrygd öl från huset –
vi börjar prata om det existentiella och helt plötsligt så slår blixten till – lyser upp hela himlen…
ett dovt muller hörs något senare… detta händer minst en gång till och inget regn faller – det är bara mörka moln på himlen –
och blixtar slår till då och då och lyser upp allting. Vi sitter i den upplysta poolen i den vackra trädgården – helt plötsligt så dras molnen isär och en fullmåne visar sig – otroligt vackert… Jag fick senare höra att det var just den kvällen månens närmsta läge mot jorden…
Efter ett tag avslutar vi och går och lägger oss.
Den första kvällen startade bra…


Jag minns Sergio – lågmäld som visade oss sina domäner – i naturen.
Det var uppenbart att han var en naturmänniska – odlare – och nära naturen.

Jag minns Lena och Robert ensamma i skogen…

medan vi vandrade hem i gås marsch Anita, Pia, Kerstin och jag –
med Kerstin som lyste upp stigen…
Något från Fem på Äventyr…(Kerstin som Georgina månne…;)
Jag minns Anita och Pia och Lena och Robert – när vi sjöng i uteateljén…

Först drog Lena och jag av den kända The Boxer.

Sedan sjöng Anita, Pia och jag – I folkviseton – och det var mycket innerligt och vackert med Anitas och Pias röster.
Helt plötsligt – när vi hade gjort den första versen – kom Robert upp bakom mig och började basa.
Det hela blev rätt magiskt…

Jag minns de goda nudlarna med vitlök och persilja.

Jag minns den alltid lika glada Kerstin och diskussionerna om genus och relativism och lagbundenheter –
som vi hade – mycket intressant och trevligt – även om inget consensus eller definitiv slutsats nåddes.
Det är vägen som är vägen… som det brukar heta.

Jag minns den medeltida kyrkan med sina bruna färger och vackra ljus som vi steg in i på vägen(se bilden nedan) – sedan de varma källorna – en sådan magisk värld – med kalksten, vattenfall, träd och rötter – överhuvudtaget som en saga, ett paradis – och lika bra i verkligheten var det – och picnicen som satt alldeles perfekt – och även baren längst upp.
Det kunde bara inte bli bättre där…
(Ni har väl sett alla bilderna på Facebook som vi har lagt ut…?)
https://www.facebook.com/mickan.sandelin/media_set?set=a.1444685379135912.1073741831.100007833901963&type=1
https://www.facebook.com/mickan.sandelin/media_set?set=a.1445007105770406.1073741832.100007833901963&type=1

…. och vår fantastiska värdfamilj med Emiliano och Elauria förstås…
https://www.facebook.com/photo.php?v=10152529909077348

Vi kan tacka Elauria för de heta källorna i Filipo då det var hon som kom med den idën…
och Kerstin från Göteborg förstås…

Som satt tryggt och fint i soffan (Wi-Fi) varje dag jag kom nerför trappan.
Kändes nästan lite hemkänsla där… eller som en gammal Hollywood film – som på 50 – 60 talen;)

Lenas ordvrängeri smittade magiskt – och hela gruppen blev smittade tror jag….(är det kroniskt…?;)

Här kommer en hälsning från henne:
“Hej underbara la Gavina vänner! Jag är fortfarande lite omtumlad och öm efter veckans alla njutpunkter. Har tittat på bilderna på FB…ätit av osten gnagt på korven fuktat läpparna med limencello…ögat har fuktats av känslor. Vi hörs..vi finns…Amore…Lena”
Underbara, vackra Aurora gjorde tydligen underverk med samtliga deltagare – japansk massage – Shia Tsu – bland många andra massagetekniker hon kan – vissa körde två gånger.

Mickans lektioner var efter vad jag kunde se uppskattade och jag tyckte om många utav tavlorna som producerades.
Alla gjorde minst två som jag tyckte var helt enorma och som skulle passat på vilken vägg som helst –
som jag gärna själv skulle satt upp på mina väggar.
Jag fick med mig en – ett porträtt utav mig själv – lätt mafioso-style – i akvarell som Robert gjorde.
Det sätter vi upp på Jovis Ateljé

Vi hade ju Ann från glada Jämtland och Frösön.
Oanade förmågor med skämt och gitarr – proggen lever helt klart vidare – nu som folklore – mellan skål och vägg.
Tittar förbi när jag kommer upp till Frösön!;)

Kommer aldrig glömma Eva sista kvällen – jag satt vid änden så jag såg det hela från början till slut.
Hon bara föll helt plötsligt rakt bakåt – tittandes rakt upp – jag tänkte att det här kommer inte gå bra.
Livet fortsatte emellertid helt som vanligt när hon låg på marken – allt var ok – och hon bara tog sig upp –
som ingenting hade hänt…
Bra gjort Eva – töserna från Norr/Linköping går tydligen inte av för hackor.;)
Eftersom jag i fortsättningen bara vill att du dansar tills du faller – då det är en vacker inställning till livet –
så får du den här låten!!
Upp och hoppa!!!;) Skaka loss allt du har!


EBBA FORSBERG Kärlekens systrar (Hälsningar till Ann och Eva;)

Kärlekens systrar
dom finns mitt ibland oss ännu
Dom väntade på mej
när jag trodde att allting var slut
Och dom skänkte mej tröst
och sen gav dom mej också sin sång
Jag hoppas du träffar dom
du som har färdats så långt

Till allt där du sakna’ kontroll
fick du säga farväl:
din familj först av allt
och så småningom också din själ
Jag har hängt där du hänger
och jag vet vad som naglar dej fast:
När din helighet flagnade
har skammen tagit fromhetens plats

Dom la sej bredvid mej
Jag berättade allting för dom
Dom strök bort mina tårar
Jag strök daggen från mantlarnas fåll
Om ditt liv är ett löv
som en stormvind kan svepa iväg
ska dom binda dej säkert
vid kärlekens grönskande träd

När jag gick min väg sov dom
Jag hoppas du träffar dom snart
Men tänd inte ljuset
dom är nattens och månskenets barn
Och jag blir inte svartsjuk
om dom skänkte sin kärlek till dej
Vi hade nåt annat
och förresten är det ändå OK
… också var det det här med kaffet förstås….

Så slutar den här sagan för den här gången för den här veckan.
Bara en bråkdel av mina upplevelser har nämnts –
och alla era finns kvar att berätta.
Veckan blev till ett magiskt möte – som väl uppnådde mitt ideal med den här resan.

————————
Målet och idealet med resan är att allting skall vara mycket personligt och äkta – det skall verkligen kännas som att komma hem till en spännande bekant. Vi skall skapa en magisk strömmande helhet av möten, upplevelser, lokal hemlagad mat, besök och guidningar – allting skall blandas samman till en kalejdoskopisk dröm… det får gärna upplevas som lite improviserat där oväntade saker kan hända….
bortanför alla turistlinjer…. mellan dröm och vakenhet…. med sällsamma minnen som dröjer sig kvar…. långt efter det att man kommit hem igen…
————————

Som jag sade första dagen så blev veckan till det vi gjorde den till – och det blev ett fint Äventyr –
med många minnen som dröjer sig kvar hos mig – som blandas upp med alla andra resor och även annat.

Äventyret är slut för den här gången – men kanske vi ses igen – i någon annan kupé – på utställningar eller på nya resor –
eller i förskingringen.
Nästa år bär det säkert mer målarkurser till:
Österlen – Öland – Toscana – Kreta (Kanske Gotland)

Ni har deltagarlistan längst ned så ni kan hålla kontakten – och jag hoppas vi ses igen.
Det är bara att höra av sig!;)
Som Kerstin sade vid ett tillfälle: Veckan kändes fin på något sätt….

…och Äventyret fortsätter…..

Trevlig fortsatt sommar!;)

(¯`v´¯)
`•.¸.•´
¸.•´¸.•´¨) ¸.•*¨)
(¸.•*´ (¸.•´ .•´¸¸.•*´

Eva – Nightwish

6:30 winter morn
Snow keeps falling, silent dawn
A rose by any other name
Eva leaves her Swanbrook home.

A kindest heart which always made
Me ashamed of my own.
She walks alone but not without her name.

[Chorus:]
Eva flies away,
Dreams the world far away.
In this cruel children’s game
There’s no friend to call her name.
Eva sails away,
Dreams the world far away.
The Good in her will be my sunflower field.

Mocked by man to depths of shame
Little girl with life ahead.
For a memory of one kind word
She would stay among the beasts.
Time for one more daring dream
Before her escape,
Edenbeam we kill with her own loving heart.

[Chorus x2]

Loreena McKennitt Never-ending Road

The road now leads onward
As far as can be
Winding lanes
And hedgerows in threes
By purple mountains
And round every bend
All roads lead to you
There is no journey’s end.

Here is my heart and I give it to you
Take me with you across this land
These are my dreams, so simple and few
Dreams we hold in the palm of our hands

Deep in the winter
Amidst falling snow
High in the air
Where the bells they all toll
And now all around me
I feel you still here
Such is the journey
No mystery to fear.

Here is my heart and I give it to you
Take me with you across this land
These are my dreams, so simple and few
Dreams we hold in the palm of our hands

The road now leads onward
And I know not where
I feel in my heart
That you will be there
Whenever a storm comes
Whatever our fears
The journey goes on
As your love ever nears

Here is my heart and I give it to you
Take me with you across this land
These are my dreams, so simple and few
Dreams we hold in the palm of our hands

Crazy Man Michael